Hoppsan! Jag visste inte att jag kunde få en sådan känsla.

Skratta inte, men jag var på Facebook och kikade runt lite, som är dagens ungdomars tidsfördriv nu för tiden.

Då jag läste en kommentar som en tjej hade skrivit till en väldigt trevlig ung man     och jag fick typ en chock . Det var väldigt oväntat för mig att läsa det, fast ändå inte. Det stack till i hjärtat och hela jag är helt blassé nu. Jag känner mig helt besegrad över något jag inte ens kämpat särskilt mycket över att "få". Vilken konstig känsla alltså. 

Du kanske kan gissa vad som sades i meddelandet, men jag tänker inte avslöja... Jag visste inte ens att jag på riktigt intresserad av honom förrän jag läste det secret medd. och blev helt avdomnad. Jag antar att det är kroppen som försöker säga nåt till mig, men vad? Jag vet inte vad jag ska ta mig till. För en gångs skull har jag problem...

Var meddelandet på skoj, seriöst, passionerat, vänskapligt? You never know!   

Någon som vill ge mig tips på vad ag kan och bör göra? Dock vet jag att ingen läser detta, och de få som faktiskt gör det kommer ändå inte kommentera, men jag lägger ut det som ett rop på hjälp ut i internets universum . 

Jag har suttit och skrivit i 10-15 min (ja, jag vet att jag inte är en snabbskrivare, fast jag vet inte heller hur jag ska formulera mig och det tar tid att tänka ut) och min förtvivlan har inte gått bort än. Jag känner mig helt tom.

Hur ska jag handla i denna situation?     

Igår gick jag förbi en kvinna som stod och sålde Situation Stockholm. Jag måste erkänna att jag aldrig köpt en sådan förrut, fråga inte varför :P

Men när jag gick förbi henne kände jag att jag borde köpa en. För en gångs skull hade jag kontanter, brukar mest använda kort, och jag är inte så fattig att jag inte har råd med 40:-. Jag fortsatte att gå, jag gick till den affären jag hade tänkt gå in i, men jag kunde inte släppa tanken på att jag borde köpa, så jag gick ut ur affären och gick tillbaka för att köpa en tidning för att inse att hon hade hunnit lämna platsen (2-3min efter jag gick förbi hene förrra gången). Jag kände en sorg i hjärtat. Om jag hade kommit 1 minut tidigare, skulle hon ha varit kvar då!?

Jag tänkte att jag behövde kompensera detta så jag gick till t-centralen där jag vet att det är någon man som brukar stå. (Som sagt så har jag aldrig köpt en Situation förrut, men visst har jag sett att det finns ett antal människor som säljer dem. och de brukar stå på liknande ställen). Jag önskade för mig själv att det skulle stå någon där så att jag kunde köpa. Själva köpandet handlade inte om att få en tidning som jag kunde läsa på tunnelbanan, utan att rättfärdiga lite av mitt agerande och att visa för de hemlösa att jag uppskattar deras arbete (det är de hemlösas karriär att få sälja en tdning då och då).

Tack och lov så stod det en söt äldre man där jag hoppades någon skulle stå. Jag blev så glad . Inte för att jag fick visa för mig själv att "åh va jag e bra minsann", utan att visa uppskattning och ge mina pengar på någoting gott.

Så nu har jag en Situation Stockholm i min väska som jag bläddrade i lite idag innan lektionen började, men som jag inte har läst än Men nu har jag en i alla fall.

Detta gjorde min dag och förhoppningsvis kände mannen (som jag inte vet vad han heter) glädje över att någon "äntligen" gav honom ett `hej, jag skulle vilja köpa en tidning´och en slant. De får ju inte hela de 40 kronorna, men en del av det. Kanske kommer inte mannen ihåg mig eller att jag ens kom, men jag fick en erfarenhet och nya synviklar, så jag vann på det.

Med detta vill jag inte visa att jag borde få en staty upprest efter mig, utan att genom att ge till andra och vilja andra väl, får man glädje tillbaka. Man mår gott innuti (på ett bra sätt, och inte på ett skrytsamt sätt).

Visa din omtanke till andra. Ge av dig själv och få så mycket tillbaka! Amen to that!

Här sitter jag framför datorn och magen kurrar i ett. Hoppas att de omkring mig inte hör. Eller de hör såkert, men rör ingen min för att jag ska tro att de är döva

Jag har sökt sommarjobb redan nu!!! Eller för flera veckor sen i o f sig, men sista anmälningsdagen är inte ute än, så jag har inte fått något svar än. Det är som skådespelare på Astid Lindgrens Värld. Det låter kanske som om jag siktar mot stjärnorna, men varför inte söka. Om man siktar mot sjärnorna kanske man hamnar bara i himlen, men de e by far bättre än att vara kvar på marken.

Sen vill jag verkligen testa på att jobba där. Man får agera hela dagarna och glädja barn. Kan det finnas något bättre yrke än så!? Showbiz är min grej känner jag. Scenen och jag hör ihop..., även om vi inte träffas lika mycket som jag skulle vilja.

Ja, visst finns det folk med mer erfarenhet och liknande, men kanske är jag bättre än andra som söker, kanske e jag inte den som har sämst kompetens.

Det ska bli roligt att se vad jag får för svar. Förmodligen ett nej tyvärr , men då har jag ändå sökt och jag vet att jag har gjort mitt bästa för den situationen. Men man måste våga ta ett steg ut i det okända för att lyckas och nå dit man vill. Så länge du är kvar på sina bekanta och trygga stigar kommer du ingenvart. Tänk på det!

Vart vill DU komma? Lita på din kompetens och försök nå dit! 

Jag är en sådan person som är tyst av mig. Jag vågar och orkar inte alltid att säga vad jag tycker. Men jag måste bli bättre på det.

Igår satt jag på tunnelbanan i lugn och ro, sen kommer 5 ungdomskillar in och sätter sig nära mig. Jag kollade ut genom fönstret (som varje stockholmare gör ). Jag "råkade" titta åt deras håll och vad gör de.... Jo de sitter och spottar på golvet. Jag ville bara skrika rakt ut  men jag e så bra uppfostrad att jag inte gör det. Vad gör jag då istället!? Jo, jag ignorerar dem och låtsas att jag inte ser dem. Varför? Jag är inte rädd för att säga åt dem, men jag lät bli istället. Jag ångrade att jag inte sa åt dem på en gång. Om jag hade sagt något till dem någon minut senare, skulle de säkert kommentera mitt sena reply. Jag skulle gladeligen kunna skämma ut dem för hela tunnelbanevagnen, men så blev det inte.

Vad gjorde jag istället för att säga åt dem!? Jo, jag satt och grubblade på en hämnd. Hur skulle jag kunna ge igen? Jag kom inte på något bra. De gick av vid samma station som jag. Jag tänkte att jag kunde spotta i deras luva (Usch och fy om jag hade gjort det, et e typ oförlåtligt), men så lågt går jag inte. Jag gick bakom dem och gav dem svarta blickar. När jag gick ut genom vagngrinden gick ena killen framför mig. Han släppte grinden precis framför mig. Vet du vad han säger då? "Oj, förlåt mig så mycket!" Jag var inte på det bästa humöret. Så jag sa inget utan fortsatte bara gå.

Hans kommentar tog mig ur balans.  Kunde jag fortsätta vara arg eller skulle jag släppa det? Jag lovade mig själv att NÄSTA gång jag ser något liknande, så ska jag säga ifrån. Det är inte problems att uppfostra ungdomar! De måste få höra på noter från främlingar, så de inser att allmänhetens saker kan man inte bahandla hur som helst.

Jag är inte rädd för er!

Lova er själva att göra samma sak. Visst kan man låta bitter, men det är bättre än att vara efterklok och ångra att man inte stod upp för sig själv.

Puss och kram, syns på stan.

Hej alla ni som e där ute i världen!

Jag kom på igår att jag måste börja le eller i alla fall halvle när jag går. När jag går (till tunnelbanan, till affären, vart som helst) ser jag helt förstörd ut tror jag (jag har ingen spegel framför mig). Mina mingipor hänger ned, min mun e öppen osv. Liknande såhär

Testa själv och slappna av i hela ansiktet! Man ser inte så fin ut.

Detta måste jag ändra på. Visst ska och kan man inte storle hela tiden, men man kan öva sig på att hålla munnen stängd och låta mingiporna le lite grann. Det är mycket trevligare när man ser någon som ser nöjd ut med livet och sig själv, än som om man ser ut att "man har sålt smöret och tappat pengarna". Tänk på det och jag lovar att göra detsamma  

Det känns som om de flesta människor (speciellt de mer erfarna) att ta vara på ens tid. Att livet går fort, ack så fort.

    Jag kan inget mer än att instämma. När jag tänker tillbaka på de senaste åren, så kommer känslan att tiden verkligen går fort. Man utvecklas hela tiden och på ett sätt förändras. Jag antar att det är sådana smällar man får ta. Livet rullar vidare och man måste ha sitt fokus på vad man gör just nu. Inte ska man väl gräva ned sig över baktiden (ett uttryck jag hörde igår :D )!? Man måste leva varje dag, inte varannan!

Jag och min syster fikade igår. Det var länge sen vi gjorde det faktiskt, eftersom hon har bott utomlands, gift sig, fått barn, jobbat m.m och jag har haft andra saker för mig. Men i alla fall... Jag betalade för oss två. Det var inte så märkvärdigt kan man tycka, men för mig var det det. Hon har alltid varit den som har betalat för mig. Hon har bjudit mig på saker. Summan jag betalade för oss två var betydelselös (speciellt när vi är lika snåla båda två ;), men handligen fick mig att känna mig mer vuxen. Jag pluggar och jobbar extra. Min ekonomi är inte den allra läckraste, fast ändå hade jag mer cash (tror jag) än min syster just då. Min storasyster. Hon som har jobbat i många fler år mer än jag. Lilla jag får chansen att bjuda min 7 år äldre syster på något.

Detta fick mig att inse att jag kanske börjar bli lite vuxen ändå. 

Dagens tips till dig blir:

Tiden går fort. Gör inget som du sedan kommer ångra. Livet går inte ut på att ångra dumma saker, utan var förnuftig innan och se till att göra saker som gör dig glad, så du kan tänka tillbaka på alla roliga saker du gjorde. Alla (eller majoriteten) har minnen, både frivilliga och ofrivilliga, och dessa kommer att "hemsöka" oss genom livet. Gör då en tjänst till dig själv genom att leva ett gott liv. Inte ett tråkigt, utan ett spännande liv med inte allt för crazyga saker ;D

Vissa kvällar då jag ska sova börjar jag storgråta. Med vissa kvällar menar jag ca 1-2 ggr varannan månad.

Jag ligger i sängen och ska sova. (Jag måste påpeka att det alltid är när jag ska sova eller är ensam hemma. Ingen ser att mig när jag gör detta) Sen kommer tankar. Kan vara tråkiga saker som hänt under dagen, händelser som har fått mig att inse hur lycklig lottad jag är, händelser där jag inser vad jag saknar i mitt liv, lyckliga minnen från tidigare år och månader. Vad som helst.

Det börjar med en tår och sen fortsätter det bara att flöda. Det blir så att jag släpper ut all gråt som jag har samlat på mig under ett tag. Det är skönt och befriande. Det pratas jämt om att det är okej att gråta. Jag instämmer verkligen. Man ser saker på sin spets och efteråt inser man att dessa tankar jag har inte behöver vara så jobbiga som kah tänkt mig. Eller så ägnar jag tid till att tänka på hur bra jag har. Att gråta gör livet efter mer trevligt. Testa du me!

Jag inser att detta ämne inte är det allra trevligaste att prata om, men ändå nödvändigt. När jag väl får en sådan gråtattack, så är det såklart inte en sak jag slipper mina tårar över, utan mer 100 olika saker på en gång.

Det känns alltid lättare att gå vidare med livet när man har ägnat sig tid att sörja över tåkigheter. Och man blir på gladare humör när man har ägnat tid åt att vara så tacksam att man känner sig helt handligsförlamad. Man vill så mycket mer. 

Sorry om det blev lite sjukt, men det är så livet är antar jag. Oberäkneligt, precis som vi människor är.

     O   O

    I_____I        

Mina kära läsare!

Var har jag tagit vägen kanske någon har undrat!? Jo, ingen särskildstans. Jag har bara inte känt för att skriva.... Så enkelt var de

Jag börjar härmed med nya tag. Nytt utseende uttåt, men med samma ansikte bakom mästerverket. Jag vill fortfarande skriva om saker som kan förändra och förbättra ens liv ett snäpp genom att tänka positivt och se saker på ett glatt sett. Saker som gör att man mår bättre inombords.