Jag är en sådan person som är tyst av mig. Jag vågar och orkar inte alltid att säga vad jag tycker. Men jag måste bli bättre på det.

Igår satt jag på tunnelbanan i lugn och ro, sen kommer 5 ungdomskillar in och sätter sig nära mig. Jag kollade ut genom fönstret (som varje stockholmare gör ). Jag "råkade" titta åt deras håll och vad gör de.... Jo de sitter och spottar på golvet. Jag ville bara skrika rakt ut  men jag e så bra uppfostrad att jag inte gör det. Vad gör jag då istället!? Jo, jag ignorerar dem och låtsas att jag inte ser dem. Varför? Jag är inte rädd för att säga åt dem, men jag lät bli istället. Jag ångrade att jag inte sa åt dem på en gång. Om jag hade sagt något till dem någon minut senare, skulle de säkert kommentera mitt sena reply. Jag skulle gladeligen kunna skämma ut dem för hela tunnelbanevagnen, men så blev det inte.

Vad gjorde jag istället för att säga åt dem!? Jo, jag satt och grubblade på en hämnd. Hur skulle jag kunna ge igen? Jag kom inte på något bra. De gick av vid samma station som jag. Jag tänkte att jag kunde spotta i deras luva (Usch och fy om jag hade gjort det, et e typ oförlåtligt), men så lågt går jag inte. Jag gick bakom dem och gav dem svarta blickar. När jag gick ut genom vagngrinden gick ena killen framför mig. Han släppte grinden precis framför mig. Vet du vad han säger då? "Oj, förlåt mig så mycket!" Jag var inte på det bästa humöret. Så jag sa inget utan fortsatte bara gå.

Hans kommentar tog mig ur balans.  Kunde jag fortsätta vara arg eller skulle jag släppa det? Jag lovade mig själv att NÄSTA gång jag ser något liknande, så ska jag säga ifrån. Det är inte problems att uppfostra ungdomar! De måste få höra på noter från främlingar, så de inser att allmänhetens saker kan man inte bahandla hur som helst.

Jag är inte rädd för er!

Lova er själva att göra samma sak. Visst kan man låta bitter, men det är bättre än att vara efterklok och ångra att man inte stod upp för sig själv.

Puss och kram, syns på stan.